Sim Sala Bim

Jag och Propolis började veckan med spontan-bio, insmugglat vin och skrattanfall för att senare trilla ut ur salongen lagom runda under fötterna med kursen styrd mot närmsta kvällscafé och chai-latte. Allt varvat med "visdomsord", tankar och fnitter.
Kände mig som 14 without a care in the world! Lovely~

Och hur kan en vecka som börjat så gå fel?
Svar: Det kan den inte!

Allting går så fort så att jag knappt hinner med. Och mitt i allt råder massiv förvirring om lite allt möjligt men det är ändå alldeles underbart!

Gick upp mycket tidigare imorse för att make an effort och se lite snygg ut då jag skulle ut efter arbetspasset. Det visade sig vara ganska lönlöst då regnet föll i mängder på paraplylösa mig efter jobbet. Men vad gör det när man lyssnar på Fleet Foxes låt Sim Sala Bim i samma höstregn?

"Then the Earth shook, that was all that it took for the dream to break.
All the loose ends would surround me again, in the shape of your face."

Så bra så att man dör lite.

Och att senare att få träffa sina föräldrar som råkar befinna sig i samma stad och bara få störa sig lite på dem så som man bara kan störa sig på sina föräldrar för att i nästa sekund tänka hur fina de är känns lyxigt en vanlig torsdag. You know?



De spelar här i Sthlm snart. Någon sugen? (Loooma kanske?)

Time to sleep.
Auf Wiedersehen!

Spell it Out - Gavin Degraw

Time flies.
Det är redan september.
Brännan har redan bleknat men jag har samlat på mig solstrålar och saltvatten och lagrar det i mentala glasburkar. Winter, bring it on!
Men om jag nu skulle få en down-period i vinter så ska jag se tillbaka på den här bilden.

Och minnas kvällen under de krokiga träden i backen där vi vuxit upp. Jag fick ett myggbett medan du stämde din gitarr. Du spelade upp din alldeles egna låt. Och sedan sjöng vi en låt om att dö tillsammans ihop. Bara för att vi bägge upptäckt den låten.

Och så länge jag minns, och kommer ihåg vad som är viktigt och vad som är riktigt så kommer allt bli bra. Och det där, det var på riktigt.

De där äldre versionerna av oss själva som satt i backen och blickade ut över världen.

The Ghost of a Thousand little Lies

Eller Spotify:
Asaf Avidan & the Mojos – Small Change Girl

Jag.Får.Inte.Nog.!

What are words If you really don't mean them When you say them

Den här bloggen håller på att självdö. Den har drabbats av sjukdomen skribent-lider-inspirations-brist-ius. Kan vara allvarligt.

Symptomen är följande:

* Glest mellan uppdateringar
* Tråkiga inlägg
* Ordlösa poster, oftast med bara en simpel text eller youtube-video. (kan förväxlas med emo-typen som försöker framstå som "svår". För att istället läsa om den åkomman, googla "emo")
* Personen associerad med själva bloggen är med om bloggvärdiga ämnen men känner inte för att skriva något.

När läget börjar bli kritiskt.
Allvarliga symptom:

* Bloggens grundare börjar tala om sig själv som "Person associerad med bloggen" (illa)
* Samma nämnda bloggare börjar bortförklara sin frånvaro med påhittad "åkomma."


Hahaha jag snackar SKIT!
Men som ni förstår. Inspirationen är inte som den varit. Orden kommer inte av sig själva som de annars gör. Men just nu gör det inget. Because the sun is shining! Och när jag inte njuter av den eller umgås med folk så sitter jag med näsan i böcker och drunknar i andras ord. And I'm enjoying other peoples stories. Och snart kanske jag känner lust igen att skriva mina egna. Men tills dess så är bloggen som den är.

Speaking of stories. Jag måste länka till en sak som jag tydligen är sist i världen med att se. Men om nån är segare än mig kan ni se den här:






Fint ♥

Dags att sova.
Sov gott!

Inflyttning-Utflyttningsfest