* Att leta efter en liten sak (läs lypsyl) i en stor väska och hitta det direkt. (Score!) * När en gammal favoritlåt man glömt spelas i radio. (Nostalgi) * Att hitta bara ett exemplar av produkten man ville ha i affärshyllan.(Den väntade på mig :P) * Ett nystädad och sorterat skrivbord. (Inre frid :P) * När latten från Espresso House är sådär perfekt skummig. (Perfektion) * När kompisar kommer ihåg små saker från länge sen. (Kärlek) * När mitt nagellack av slump matchar min tröja. (Oh happy days!)
Allt detta har hänt idag. :)
Igårkväll var jag uppe jättesent. Fastnade på YouTube och frisyrvideor. (Ja, jag fattar det inte heller) Och sådana där rosetter man gör av sitt eget hår såg så enkelt ut. Så jag testade göra en slarvig en. Det var inte så svårt. Hehe.Men jag vet inte om jag skulle ha det till jobbet precis.
__*__*
Kände mig lite som Mimmi Pigg. Och jag gillade alltid Kajsa Anka bättre än Mimmi Pigg om jag var tvungen att välja när jag var liten. Fast de är ju bägge väldigt diviga egentligen kom jag på nu... Musse var min idol i alla fall. För han var detektiv och supersmart! Och hade cool rock, basker och stort förstoringsglas. Det var drömmen som barn.
Jag bloggar igen. :O Jag vill inte sova riktigt än, så nu sitter jag här.
Jag och min kära vän Propolis tog en vända på stan idag efter jobbet. Och som konstaterat tidigare, folk blir sjuka utav reor! Man skäms över att vara människa. Mellandagsrea är tydligen för en del: en-ursäkt-att-glömma-allt-om-vett-och-kriga-om-saker-jag-egentligen-inte-vill-ha-men-det-är-billigt-och-om-jag-inte-hittar-något-i-just-denna-fyndkorg-så-kommer-jag-avlida! Det verkar som att ju stökigare ett bord är, desto mer intressant blir det. För det står tio personer som rycker och sliter i olika sömmar på samma plagg. Och det knuffas och puttas och trängs mer än på en sumoturnering! Man blir helt slut! Vi käkade och skildes åt vid tunnelbanan helt utmattade.
Och på tåget till lägenheten hamnade jag bredvid en tvååring som kunde två ord: Nej och Aj. På en femton minuter lång åktur så hörde jag dem orden varieras så mycket som de kan varieras:
Var inte arg! (fast kommentaren du lämnade gjorde mig alldeles varm i hjärtat8) Jag tog inte heller mycket bilder i somras. Vi var för upptagna med att ha kul tror jag. ;)
Fast vi träffas så sällan så är du för mig som pizzan med strips i Italien var för dig. En absolut favorit <3
Som de flesta vet så är min mobil coko-loco och igår kväll fungerade den inte alls. Och jag fick inte tag i någon via datorn heller. Jag letade reda på min gamla mobil men den glappar så den gick inte att ladda. Jag hade tagit med en väckarklocka hemifrån men den fungerade inte heller! Så där satt jag, frustrerad, drog mig i håret och förbannade teknologi. (Aayooh I'm tired of using technology~) Ställde klockor som jag visste inte skulle ringa på morgonen. Fick tag i Sara som guidade mig att ladda hem en alarm-klocka till datorn. Fick även mamma att lova att hon skulle ringa och väcka mig via Skype på morgonen. (tackar ödmjukast! mm(___)mm ) Men jag visste inte om datorn skulle gå i viloläge och allt skulle skita sig. Så efter halv två lyckades jag slappna av tillräckligt för att somna. Och vaknade till cirkus! Min gamla mobil ringde, min nya mobil ringde, väckarklockan som inte fungerat ringde, min dator ringde! PSYKBRYT! Alla dessa opålitliga apparater gick ihop till en enda ond ljudmaskin klockan 6:15 imorse. Varje skrikande signal var ett hån! Ja, upp kom jag i alla fall. Med harmoniska måndagskänslor, ready to face the lovely day! Eller inte...
Var i Kista en snabbis. Och blev halvt nertrampad av crazy shoppers. It's a jungle out there. Reor gör folk galna! Det är skrämmande. Köpte en riktig väckarklocka i alla fall. Och har kollat upp vart jag kan lämna in mobilen. Känns som att jag åstadkommit något :P Men sen to the big news! Jag köpte detta:
Vet ni vad det är? Det är ett batteri till TV-dosan. Har varit utan i ungefär 5 månader, varit för lat att skaffa. Men nuuu var tiden mogen. Förstår ni hur lyxigt det känns? Att sitta i sängen och flippa mellan kanalerna? Höja ljudet ett snäpp bara för att jag kan? Jag behöver inte gå fram till TV:n! Och när det blir reklam så kan jag bara byta kanal utan att röra mig! Livet känns helt plötsligt fullt av möjligheter! Och nu med en LOKA i handen.. my life is complete 8)
Maybe technology isn't such a bad thing after all? :P
Och nej, jag har ABSOLUT inget bättre för mig än att blogga monstruöst långa inlägg. Knock yourself out! Nu baka kladdkaka och sen upp för att träffa Eri-Beary och Anton-Panton.
Jag har sakta men säkert börjat inse att jag inte kan bli en gammal crazy catlady. Inte för att det någonsin varit ett av mina livsmål men det har blivit en sådan där återkommande punkt som jag och mina kompisar skämtar om. Att man vet aldrig vem som blir den ogifta damen med 27 katter som pratar med alla katterna medan hon dricker te med sina låtsaskompisar. Typ. Well, you get the point. För att man ska förstå varför jag aldrig skulle kunna bli en sådan (för jag förstår era starka tvivel) så måste man gå tillbaka till min barndom.
När jag var liten så bönade och bad jag mina föräldrar om att "snälla söta rara, få en hund". Det alternativet skrattades alltid bort eftersom mina föräldrar kände oss barn. "Kommer ni gå ut med hunden när ni kommer hem från skolan och det spöregnar ute?" Vi barn vred oss i våra stolar kring middagsbordet för vi visste att vi ville LEKA med en hund.. men att ut och gå med den i dåligt väder? Plocka hundbajs? Gå ut med den igen? Och så började våra föräldrar prata om så mycket praktiska saker som: "Vart ska hunden vara när vi åker på semester? Vi är fem stycken i familjen, hur ska vi få plats med hund i bilen med packning och allt?" Och i allt det där så såg vi kampen förlorad. Vi skulle aldrig få en hund. Så då, först då bad vi om en katt. Absolut inte lika coolt men ändå ett djur. Och vi älskade djur. Alla djur. Vi gav sniglar "snålskjuts" över vägen så att de inte skulle bli påkörda. Och våra föräldrar vann kampen med ett nytt argument. "Ni vet hur många bekanta vi har som är allergiska. De skulle aldrig kunna komma hit. Sen så skulle ni tycka att en katt är rolig i början och sen bara tröttna på den." Allergi-argumentet satte stopp för diskussionen. Vi skulle inte vinna den här gången heller.
Men sedan kom dagen när jag var åtta år gammal. Och satt bredvid min klasskamrat som sa att hon hade fyra kattungar hemma och ville ge en till mig. Jag kände mig så utvald! Så privilegierad! Jag minns dagen som igår. På vägen hem så tänkte jag ut hur jag skulle säga. Jag hade kommit på att alla "bekanta" vi kände som var allergiker aldrig var hemma hos oss ändå. Så det var inte längre ett giltigt argument. Mamma befann sig på toaletten och sminkade sig. Jag gick in och satte mig på toalettlocket och försökte mig på de mest oskyldiga ögon jag kunde när jag berättade om katten och hur bra vi skulle ta hand om den och att vi aldrig träffar allergiker. En katt kan vi lämna till andra som vi känner som har katter under sommaren när vi åker bort. Planen var vattentät! Mamma tittar på mig. Och säger med pedagogisk röst. "Emma, jag vet att det skulle vara mysigt med en katt, men vi bor så nära vägen. Så en dag kommer den där katten bli överkörd. Du vet att de kör som galningar därute. Jag vill inte att du ska bli helt förstörd när det händer. Vi kan inte ha en katt så länge vi bor så nära vägen." Tårarna kom och jag grät bittert. Mitt åttaåriga hjärta var krossat. Det kändes som att jag dödat den där kattungen bara genom min önskan att få den. Jag såg så tydligt framför mig hur jag en morgon på väg till skolan skulle finna ett blodbad på stora vägen. Med hårtussar i. Och kanske den lilla bjällran som suttit kring halsen. Nästa dag i skolan sade jag till min klasskompis att jag inte kunde ta emot katten. Där och då försvann en del av min själ. Jag sörjde ett djur jag aldrig haft.
Men jag var bara ett barn. Incidenten var ganska snabbt glömd även om jag aldrig bad mina föräldrar om ett djur igen. Mina bröder gjorde små enstaka halvhjärtade försök ibland men utan resultat.
Tills en dag när jag var 16. Jag vet inte hur det gick till. Än idag är det ett mysterium. Men min storebror hade övertalat mina föräldrar. Så från att prata om det skulle dem nu åka och hämta en katt. Som skulle bli vår katt. En liten tiger-spräcklig sak kom hem till oss jamandes och döptes till Smirre. Och vi gosade och lekte med honom. Tiden gick. Och sen så hade vi två katter. Morriz blev "adopterad". Och jag kände mer och mer att jag inte var en katt-människa. Visst, de var söta och så. No doubt about it. Men när jag ser hur mycket mina föräldrar älskar (läs: daltar) (och ja, mina föräldrar vart nyfrälsta kattälskare) så inser jag att känslorna inte riktigt finns där lika helhjärtat. Och nu när jag är hemma och är kattvakt så är jag och Smirre statiska och så fort jag ens försöker klappa honom lite så får jag sådana stötar så det sprakar till i hela rummet och gör skitont. Och om vi kelar lite så börjar det klia i mina ögon så jag blir tokig. Universum steg in och gjorde sitt :P
Nu läser mamma det här och är orolig över hur katterna mår. De mår bra. De har mat. Lådan rensas varje dag och Morriz har varit ute. Who knew? Det vi barn bad om när vi var små visade sig bli två av de mest värdefulla ägodelarna mina föräldrar har. Jag säger att vi är fem i familjen. Mamma säger att vi är sju. (och ibland undrar jag om det är barnen eller katterna som kommer först i rangordningen :P )
Det var historien om mitt liv med katter i alla fall. Så nej, jag kommer aldrig bli en crazy catlady. Jag kan dock inte tala för mina föräldrar. :P
Det är fredag igen! Och jag ska nu hjärntvätta mitt bittra sinne och ljuga hejvilt i ett inlägg: Jag tänkte låta denna dag gå i tacksamhetens tecken!
Jag är tacksam över snön! Som snöar in oss. Konstant faller över oss. Påminner oss om att vintern tagit sin plats, det ständiga mörkret och livskriserna som det medför. Ger oss blöta skor, hala vägar att vandra samt rinnande smink. Detta får mig att uppskatta att jag är ett sådant där "välsignat" barn som faktiskt bor i ett land som har fyra årstider varav en av dem är den sjukt korta sommaren! Stackars lilla barn i Brasilien som inte vet vad vinter är!
Jag är tacksam över grannar! Som träffar på varandra klockan tre på natten utanför vårt fönster och bestämmer sig för att "catch up" genom att ha sjukligt långa och högljudda samtal. Som lika gärna kunde stå i vårat rum eftersom det enda som faktiskt är mellan oss och dem är den 2 cm tjocka fönsterrutan. Jag uppskattar att händelser som dessa får mig att inse skillnader och likheter mellan mig och psykopater Likheter: Både jag och psykopater tänker att vi vill slå dessa personer medvetslösa för att sedan låsa in dem i ett rum där vi har skrikande ljudband rullandes dygnet runt och i takt med att de blir tröttare och tröttare så ökar vi volymen på dessa band mer och mer. Skillnaden mellan mig och psykopater: Jag tänker detta. Psykopater gör detta. Jag skulle aldrig kommit till denna fina insikt om det inte vore för mina fantastiska grannar.
Jag är tacksam över kommunanställda som skottar snö! Som bestämmer sig för att skotta på samma ställe där våra grannar 55 minuter tidigare har trampat ner snön utanför vårt fönster. Snöskottare som ska visa upp exakt hur manliga dem är genom att ta i allt dem kan med den där snöskyffeln så att den skrapar ordentligt och hårt mot asfalten för att sedan köras in direkt i vår vägg för att "allt måste ju med". Hujeda mig om vi missar en centimeter snö. Och som genom detta visar hur pigga och hurtiga man faktiskt kan vara klockan fyra på morgonen. Jag är tacksam över att en händelse som detta får mig att känna mig kreativ! Eftersom jag trots den tidiga timmen kunde komma på ÄNNU en metod att plåga någon på. Men det var pretty scary things så vi skriver inte den här.
Till sist är jag tacksam över Criminal Minds! Som med sina sjukt talangfulla skådisar och storylines får mig att tro att jag sitter och kollar på en dokumentär och att allt sker på riktigt. Som får mig att vilja krypa ur mitt eget skinn eftersom jag blir så äcklad av alla vidriga människor som finns. Som får mig att drömma sjuka drömmar och sova oroligt på nätterna och gör mig allmänt misstänksam mot alla. Och som är så sjukt bra att jag inte kommer sluta kolla på det heller. Jag är tacksam över detta eftersom rädsla är en känsla som jag inte normalt upplever så ofta. Så tack vare att jag blir ihjälskrämd och totalt livrädd på detta sätt så vet jag att den i alla fall finns kvar i systemet.
Jag sov... utmärkt... inatt.......... *dunkar huvudet mot skrivbordet*
Jag är värsta hormonell (don't even know if that's a word) på senaste tiden. Jag kom hem igår efter jobbet, hoppade in i duschen och satte mig sedan framför datorn. Och i bakgrunden var TV:n på. Tänkte inte mer på det. Men helt plötsligt så hör jag hur det blir storartad musik och hur någon gråter. Det var Biggest Loser . De hade nu gått ner massor i vikt och fick nu se hur de sett ut ett halvår tidigare. Typ 80 kg tidigare. Och musik spelar i bakgrunden. Och tack-talen gråts fram medan det talas om välsignelser och tro på livet. Och där sitter jag. Nyduschad. Doftar syrlig apelsin-karamell från min nya duschkräm. (tack mor) Och blir helt plötsligt så berörd att jag börjar böla! Tar mig för bröstet som en stolt mormor och grinar: De... är... såååå... duktiga!
Till Biggest Loser.. Liksom. Ja, varningsklockorna har ringt. Insåg detta när jag senare gick in på toaletten och såg mitt svart-randiga ansikte. Pretty!
Äh, jag orkar inte blogga nu. Klockan vart för mycket.
Men nu vet ni det.. Jag bölar till Biggest Loser. Who knew?
__*
__*
