Lägenheten är en enda röra av snorpapper a la very sick roomie samt rester efter den ihopslängda sushin som vart dagens middag. Och när tidigare nämnda roomie left the building för några timmar sedan så har jag hela tiden tänkt att jag ska städa upp allt. Men jag ramlade in på youtube and fell in love. It happens. Det finns inget som hjälper en att skjuta upp saker så bra som YouTube. Jag lovar! Gå in på sidan och Swooosh! så har minst två timmar försvunnit. Magic.
Anyway, för att förstå dagens YouTubande måste vi backa två dagar bakåt i tiden. Då såg jag tillslut filmen Inception med Allie. Bara trehunda år efter alla andra. Filmen alla tjatade ihjäl sig om. En kvart in i filmen svor jag nästan lite för mig själv. Jag borde sett den på bio precis som alla andra sa att man skulle. För den var verkligen så bra som alla sade att den var. Den var uttänk. Smart. Och spännande. Precis så som jag vill ha mina filmer.
HH nämnde att hon tyckte att den var 2010 års bästa film. Jag tänkte på det där och insåg att jag höll med men att jag även verkligen gillade 500 days of summer.
Vad har dessa filmer gemensamt? Hehe jo... Joseph Gordon-Levitt. Jag har alltid haft en crush i honom. Men nu har jag YouTubat mig till en 7-gradens distans-förälskelse..! (Jag vet inte heller vad det betyder men det känns rätt :P) Är inte detta den värsta kombinationen av fjortis, crazy fan och cat lady ni någonsin hört om?
Aja, jag är inte den som är den, jag har hittat guldkorn och jag ska dela med mig. Vi har en kortfilm Chaplin-style som ni MÅSTE se:
Och fortsättning:
I love it! ♥ (Inte bara han utan filmen, miljön och hur de leker med orden)
Och sen länkar jag till uppträdandet där han spelar och sjunger "Natural Woman".
http://www.youtube.com/watch?v=jtYfs4NlQWM
Ifall jag skulle skriva vad jag känner om det klippet skulle det låta som att jag är 9 år och precis fått en ponny. Typ.
Jag inser nu hur löjligt detta börjar låta, så jag ska bara se klippet jag haft bokmärkt sedan 2008, (http://www.youtube.com/watch?v=WzX9jHB3LfA&feature=related) som avslutning på detta obehagliga can't-get-enough-beteende för att sedan ta tag i städningen. Men först ska jag posta detta så att jag kan ha något att ångra imorgon!
Joseph Gordon-Levitt people!
söndag 20 februari 2011
torsdag 17 februari 2011
I wish that I could do better by you 'cause that's what you deserve
Igår var jag väldigt lättirriterad. Och det värsta som finns när jag är på sånt humör är irriterande ljud. Och i vissa fall min mor.. Don't get me wrong. I love my mom. Men med henne går mitt humör från pink clouds and sunshine till blixtar och hagel och tillbaka. Jag kan bli så sjukt irriterad så att känslorna inte riktigt får plats i min kropp.
Ett exempel är att hon alltid går bakom mig. (Delvis för att jag är otålig och hatar att vänta. Pappas gener thank you very much. ) Och grejen är att mamma ALLTID måste ha en konversation fast att hon inte kommer höra vad jag säger. Som igår. Jag bar på mycket och ville bara in i lägenheten. Så jag gick före. Efter vad som känns som tre år så kommer hon efter och då hör jag hur hon mumlar tio steg bakom mig. Jag tar ett djupt andetag. Vänder mig om.
- Va?
Mamma: Hur gick det på jobbet?
Jag vänder mig om och fortsätter sakta gå igen.
Jag: Bra, men jag har så ont i ögonen fast jag sitter med glasögon. "Nu kommer hon säga: Va?"
Mamma: Va?
Jag (irriterad): Jag säger sen, du hör ju ändå inte vad jag säger nu. "Nu kommer hon säga: Jag hör inte vad du säger. Vi tar det när vi kommer in."
Mamma: Nej, jag hör inte vad du säger. Vi tar det sen.
Stunder som denna får mig att tänka mörka tankar mina vänner, mörka tankar.. Och det är just att det är mamma som gör det som gör mig galen. Helt oförklarligt.
Denna irritation rinner dock av lika fort som den kommer.
Vi kommer in, pratar ett tag tills hon bestämmer sig för att ringa pappa på Skype.
Det var tydligen störningar på linjen eftersom de inte hör varandra så bra. Då tror dem att det hjälper att skrika. Så de försöker att föra ett normalt samtal i skrikläge.
Jag kände att jag var headed to a very dark place så jag bestämde mig för att inte förstöra den "harmoniska" stämningen. Jag gick in i duschen. Kommer ut en kvart senare och mamma håller på att guida pappa på en hemsida. Och de hör fortfarande knappt varandra så de börjar bägge låta smått irriterade samtidigt som konversationen fortfarande hålls på skriknivå. Och då får jag utbrott. Alla dessa ljud i ett så litet rum! Kaos och kalabalik! Jag klarar inte av det. Så då höjer jag också rösten: RING PÅ TELEFONEN ISTÄLLET FÖR ATT STARTA OM SKYPE! DET FUNKAR JU INTE!
Mamma tystnar och tittar oförstående på mig.
- Men vi skypar ju..?
Jag: MEN DET FUNKAR UPPENBARLIGEN INTE! TELEFONEN FUNKAR UTMÄRKT!
Då hörs pappa brusigt på skype:
- Agge?! VADÅ 5000? JAG FÖRSTÅR INTE. DET FINNS INGEN SÅN KNAPP HÄR! DEN HÄR SKITEN FUNKAR JU INTE! HUR GÖR MAN? VART TOG DU VÄGEN?! HALLÅÅ?!
Och mamma vänder sig om och skriker in i datorn åt pappa igen så att han ska förstå. Och pappa uppfattar ju så klart inte, så hon får ta det igen.
Efter att jag trycker mobilen i hennes hand som en annan diktator och skype för sjunde gången kraschar så använder hon telefonen och ringer.
Skönt, tänker jag och känner lugnet åter träda in i min kropp.
Tills de börjar prata. För av någon anledning så har jag lyckats förtränga att de bägge är grova mobilblottare. Man ska inte kasta sten i glashus. Jag är också ganska mobilblottig av mig. Efter den insikten inser jag att det är ganska lönlöst. Allting. Jag lägger mig i sängen och höjer ljudet på TV:n som mamma ändå dränker bort med sitt högljudda mobilsamtal.
Jag inser att jag är psykstörd med mina berg-och-dal-bans-känslor och mamma och pappa är ganska störda som står och skriker in i varsin dator istället för att prata lugnt i telefonen. Jag får också dåligt samvete för att jag kan bli så sur över så lite. Så som lite plåster på såren så tackar jag för maten en tredje gång senare under kvällen.
Idag när jag kom in i lägenheten efter jobbet så ligger det en lapp från mamma på bordet. Inget konstigt eller speciellt står skrivet på den. Avslutat med en av mammas klassiska egenritade gubbar. Då får jag en sån där känsla i magen. Fluffig känsla. Pink clouds and sunshine.~ Så humörcirkeln har gått sitt varv igen.
Vad vore en familj om den inte drev en halvt vansinnig?
Eller nej, vad vore min familj om vi inte drev varandra halvt vansinniga? Ingenting. Och den andra halvan är bara awesome. I guess that's just how we do it. And we're pretty good at it too. ♥
Ett exempel är att hon alltid går bakom mig. (Delvis för att jag är otålig och hatar att vänta. Pappas gener thank you very much. ) Och grejen är att mamma ALLTID måste ha en konversation fast att hon inte kommer höra vad jag säger. Som igår. Jag bar på mycket och ville bara in i lägenheten. Så jag gick före. Efter vad som känns som tre år så kommer hon efter och då hör jag hur hon mumlar tio steg bakom mig. Jag tar ett djupt andetag. Vänder mig om.
- Va?
Mamma: Hur gick det på jobbet?
Jag vänder mig om och fortsätter sakta gå igen.
Jag: Bra, men jag har så ont i ögonen fast jag sitter med glasögon. "Nu kommer hon säga: Va?"
Mamma: Va?
Jag (irriterad): Jag säger sen, du hör ju ändå inte vad jag säger nu. "Nu kommer hon säga: Jag hör inte vad du säger. Vi tar det när vi kommer in."
Mamma: Nej, jag hör inte vad du säger. Vi tar det sen.
Stunder som denna får mig att tänka mörka tankar mina vänner, mörka tankar.. Och det är just att det är mamma som gör det som gör mig galen. Helt oförklarligt.
Denna irritation rinner dock av lika fort som den kommer.
Vi kommer in, pratar ett tag tills hon bestämmer sig för att ringa pappa på Skype.
Det var tydligen störningar på linjen eftersom de inte hör varandra så bra. Då tror dem att det hjälper att skrika. Så de försöker att föra ett normalt samtal i skrikläge.
Jag kände att jag var headed to a very dark place så jag bestämde mig för att inte förstöra den "harmoniska" stämningen. Jag gick in i duschen. Kommer ut en kvart senare och mamma håller på att guida pappa på en hemsida. Och de hör fortfarande knappt varandra så de börjar bägge låta smått irriterade samtidigt som konversationen fortfarande hålls på skriknivå. Och då får jag utbrott. Alla dessa ljud i ett så litet rum! Kaos och kalabalik! Jag klarar inte av det. Så då höjer jag också rösten: RING PÅ TELEFONEN ISTÄLLET FÖR ATT STARTA OM SKYPE! DET FUNKAR JU INTE!
Mamma tystnar och tittar oförstående på mig.
- Men vi skypar ju..?
Jag: MEN DET FUNKAR UPPENBARLIGEN INTE! TELEFONEN FUNKAR UTMÄRKT!
Då hörs pappa brusigt på skype:
- Agge?! VADÅ 5000? JAG FÖRSTÅR INTE. DET FINNS INGEN SÅN KNAPP HÄR! DEN HÄR SKITEN FUNKAR JU INTE! HUR GÖR MAN? VART TOG DU VÄGEN?! HALLÅÅ?!
Och mamma vänder sig om och skriker in i datorn åt pappa igen så att han ska förstå. Och pappa uppfattar ju så klart inte, så hon får ta det igen.
Efter att jag trycker mobilen i hennes hand som en annan diktator och skype för sjunde gången kraschar så använder hon telefonen och ringer.
Skönt, tänker jag och känner lugnet åter träda in i min kropp.
Tills de börjar prata. För av någon anledning så har jag lyckats förtränga att de bägge är grova mobilblottare. Man ska inte kasta sten i glashus. Jag är också ganska mobilblottig av mig. Efter den insikten inser jag att det är ganska lönlöst. Allting. Jag lägger mig i sängen och höjer ljudet på TV:n som mamma ändå dränker bort med sitt högljudda mobilsamtal.
Jag inser att jag är psykstörd med mina berg-och-dal-bans-känslor och mamma och pappa är ganska störda som står och skriker in i varsin dator istället för att prata lugnt i telefonen. Jag får också dåligt samvete för att jag kan bli så sur över så lite. Så som lite plåster på såren så tackar jag för maten en tredje gång senare under kvällen.
Idag när jag kom in i lägenheten efter jobbet så ligger det en lapp från mamma på bordet. Inget konstigt eller speciellt står skrivet på den. Avslutat med en av mammas klassiska egenritade gubbar. Då får jag en sån där känsla i magen. Fluffig känsla. Pink clouds and sunshine.~ Så humörcirkeln har gått sitt varv igen.
Vad vore en familj om den inte drev en halvt vansinnig?
Eller nej, vad vore min familj om vi inte drev varandra halvt vansinniga? Ingenting. Och den andra halvan är bara awesome. I guess that's just how we do it. And we're pretty good at it too. ♥
söndag 13 februari 2011
I'll never be your beast of burden
Jag vill blogga men jag kan inte uttrycka mig. Vet inte vad det är. Hittar inga ord. Så är det med allt just nu. Ingenting går som det ska. Verkligen ingenting. Men samtidigt gör det inget. Man får ändra planerna bara. Tänka om. De senaste dagarna har jag gjort lite allt möjligt och när jag inte gjort det har jag pysslat och mest lyssnat på Rolling Stones som jag fått dille på - och sen bara känt att livet är bra.
Solen har kommit tillbaka. ♥
Eftersom jag knappt skriver nåt så dumpar jag några random kamera-bilder:
KimchiKimchiKimchi
Världens gladaste brorson ♥
Nepp, mer blir det inte.
Miss Boring säger gonatt allihop!
Solen har kommit tillbaka. ♥
(Jag har färgat håret och det är rödare än ever men ser fortfarande bara mörkt ut på bild)
Eftersom jag knappt skriver nåt så dumpar jag några random kamera-bilder:
KimchiKimchiKimchi
Världens gladaste brorson ♥
Nepp, mer blir det inte.
Miss Boring säger gonatt allihop!
"I saw sinners making music"
Förra onsdagen var jag och Lolo på konsert. Iron&Wine.
Jag hörde dem första gången när jag var i USA.
När jag satt uppe sent en natt i ett mörkt rum och kände mig vänd ut-och-in med ett sprängfyllt huvud som ekade tomt. Så kom låten "Boy with a coin" upp på spelningslistan. Och det var så rätt. Där, just då, med den sinnesstämningen som jag hade. Det går inte att beskriva. Den fyllde det tomma i rummet. Och det var det jag behövde då.
Sedan dess är jag ett fan av Iron&Wine. De gör bra musik men just den låten påminner mig om den känslan. Så det kändes konstigt att höra den live, även om den var lite omgjord. Konstigt, men bra.
Det var inte en dansa-och-skrika-lungorna-ur-sig-spelning. Det var mer en ta-in-och-uppskatta-fin-och-annorlunda-musik-spelning.
**
Och sen var det dags för Iron&Wine
***
Jag hörde dem första gången när jag var i USA.
När jag satt uppe sent en natt i ett mörkt rum och kände mig vänd ut-och-in med ett sprängfyllt huvud som ekade tomt. Så kom låten "Boy with a coin" upp på spelningslistan. Och det var så rätt. Där, just då, med den sinnesstämningen som jag hade. Det går inte att beskriva. Den fyllde det tomma i rummet. Och det var det jag behövde då.
Sedan dess är jag ett fan av Iron&Wine. De gör bra musik men just den låten påminner mig om den känslan. Så det kändes konstigt att höra den live, även om den var lite omgjord. Konstigt, men bra.
Det var inte en dansa-och-skrika-lungorna-ur-sig-spelning. Det var mer en ta-in-och-uppskatta-fin-och-annorlunda-musik-spelning.
The Tarantula Waltz var förband.
**Och sen var det dags för Iron&Wine
***
De är egentligen nio stycken men det var det omöjligt att få bilder på allihop. Jag ÄLSKADE trummisen som syns på bild! Han som ser ut som en långhårig St Bernard. Han spelade massa instrument och med hela kroppen!
Men de andra var också ganska bra :P Jag var jättenöjd!
Men de andra var också ganska bra :P Jag var jättenöjd!
Iron&Wine ♥
onsdag 2 februari 2011
Time and time again
Tio minuter stirrandes på micron i väntan på maten är en evighet.
Tio minuter när man tittar på en politisk dokumentär är en oändlighet.
Tio minuter på jobbet utan något att göra är lika långt som ett dygn med magsjuka.
Tio minuter vid hållplatsen utan buss i sikte är lika långa som 40 år i öknen.
Men ack, vad äro blott tio minuter i gryningsljus med sömndrucket sinne och en snoozeknapp?
Jo, en halv mikrosekund i ljusets hastighet...
Tio minuter när man tittar på en politisk dokumentär är en oändlighet.
Tio minuter på jobbet utan något att göra är lika långt som ett dygn med magsjuka.
Tio minuter vid hållplatsen utan buss i sikte är lika långa som 40 år i öknen.
Men ack, vad äro blott tio minuter i gryningsljus med sömndrucket sinne och en snoozeknapp?
Jo, en halv mikrosekund i ljusets hastighet...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)