When you're dreaming with a broken heart, the waking up is the hardest part..

Ack, John Mayers texter är så vacker tragiska att man nästan vill använda sina nya Venus rakblad till något annat än benen.. (En väldigt oseriös men provocerande mening om jag får säga det själv.) Tur är att han är så tråkig att man bara lyssnar på max tre låtar..

Dagen idag började med sjukhus och operation.. (Jag är nästan frestad att låta er tro att något allvarligt skett men nej.) Jag är nu ett födelsemärke fattigare. Flera av mina födelsemärken är av någon anledning hjärtformade och det största på ryggen skulle efter många om och men tas bort. Min kära tvilling har alltid stört sig på det medan jag själv inte brytt mig så mycket. Jag kände ingenting när jag gick till sjukhuset idag. Men när jag tar av mig tröjan för att sköterskan ska förbereda allt så utbrister hon:
"Nej, det ser ut som ett hjärta! Vilket fint födelsemärke!"
Precis i den stunden fick jag någon slags sjuklig separationsångest. Jag ville inte alls ta bort det! Men förnuftet vann. Efter två bedövningssprutor skar de bort mitt hjärta... Det kommer nu skickas till ett labb och bli undersökt under lupp. Mitt hjärta.. *dramaqueen-varning*

Allting gick i alla fall väldigt bra, förutom att jag hatar ljuden! Även om man inte känner exakt vad de gör så hör man hur de skär, klipper och rycker.. i huden!! Yiiiack! När stygnen var satta och klara så skulle jag boka tid för att ta bort dem. Då, efter allt, kände jag det jag bara får på sjukhus. Jag blir yr, illamående och får svårt att andas. Jag var tvungen att lägga min ner på en brits. Jag förstår inte! Bara på sjukhus! Och jag har aldrig varit med om något särskilt tramautiskt som kan ligga bakom. Jag har ingen förklaring. Jag är ingen bra stödperson på sjukhus heller. :P (Vilket både Berta och HH vet XD ) Men pappa är exakt likadan. (Sådär ja, nu har vi hängt ut honom här i bloggen med 7777)

Jag får inte överanstränga mig på två veckor. "Operation", låter så löjligt. Jag tänkte på min sjukdomshistoria idag. Idag fick jag mina första stygn. Jag har varit ett ovanligt friskt barn. Jag drömde om att bryta armen, eller benet för då fick man ett gips som alla kunde skriva eller rita på.. *försvinner i barndomsdrömmar*
Den önskan var ungefär i samma klass som att stuka fingret som Tobbe alltid gjorde eller att få glasögon. Väldigt högt upp alltså. Och ja, de andra gick ju i uppfyllelse. :P Men jag tror att jag kan ha vuxit ifrån min lilla barndomsdröm nu. Sorgligt men sant. Undra om andra barn drömde om samma saker. Nu i efterhand låter jag som värsta psykfallsbarnet. HAHAHA.

Nej, den hjärtlösa ska sova nu.

Puss på er.

(Det här inlägget är dedikerat.<3)