I en värld full av liv

Jag sitter med en Plackers i munnen nu. "För en ren, härlig känsla"
Jag var hålfri. Och efter besöket även: fattig.

Men 20 år som hålfri än så länge. (ohlala)

Och nu gör de allt med datorer! Röntgenbilderna fick de upp direkt på skärmen brevid mig. Och där fyllde de också i min journal. Vad hände med pappersdokument med underlägg, dåligt vässade pennor och borttappade suddigum? (Kommer ni ihåg "luktsuddisar"?) Jag älskade att gå till tandläkaren när jag var liten. Att sitta i stolen som man kunde hissa upp och ner och dingla med benen. Det var så mystiskt att tandläkaren som visste ALLT försvann ur rummet för att sedan komma tillbaka med röntgenplåtarna, sätta de emot en liten lysande tavla och berätta om mina små tänder. Det var trollkonst! Mystik! Hon hade ju bara stoppat in en grå liten plastbit i munnen på mig och det hade förvandlats till de där bilderna! Jag var så faschinerad. Och alltid efter man fått kletet i munnen som smakade banan fick man välja ett klistermärke, vinka och säga hej då till snälle Tandläkaren.

Vad fanns inte att älska? (jag hade iofs ingen traumatisk bedövningsupplevelse eller liknande då:P)

Jag menar inte nu att jag vill ha ett klistermärke. :P Jag tänkte bara på hur mycket som ändrats sen jag var liten. Och att man säger att ungdomar idag är tekniknördar, hur kommer inte dagens barn vara om tio år då? (förmodligen dryga, självmedvetna teknikslavar)

Men vad vet jag.

Jag köpte flour igår. Flux. Så nu ska jag gå och vara min egna flourtant och Fluxa lite.

Kramar från fröken TänkerFörMycket!