I wish that I could do better by you 'cause that's what you deserve

Igår var jag väldigt lättirriterad. Och det värsta som finns när jag är på sånt humör är irriterande ljud. Och i vissa fall min mor.. Don't get me wrong. I love my mom. Men med henne går mitt humör från pink clouds and sunshine till blixtar och hagel och tillbaka. Jag kan bli så sjukt irriterad så att känslorna inte riktigt får plats i min kropp.
Ett exempel är att hon alltid går bakom mig. (Delvis för att jag är otålig och hatar att vänta. Pappas gener thank you very much. ) Och grejen är att mamma ALLTID måste ha en konversation fast att hon inte kommer höra vad jag säger. Som igår. Jag bar på mycket och ville bara in i lägenheten. Så jag gick före. Efter vad som känns som tre år så kommer hon efter och då hör jag hur hon mumlar tio steg bakom mig. Jag tar ett djupt andetag. Vänder mig om.
- Va?
Mamma: Hur gick det på jobbet?
Jag vänder mig om och fortsätter sakta gå igen.
Jag: Bra, men jag har så ont i ögonen fast jag sitter med glasögon. "Nu kommer hon säga: Va?"
Mamma: Va?
Jag (irriterad): Jag säger sen, du hör ju ändå inte vad jag säger nu. "Nu kommer hon säga: Jag hör inte vad du säger. Vi tar det när vi kommer in."
Mamma: Nej, jag hör inte vad du säger. Vi tar det sen.

Stunder som denna får mig att tänka mörka tankar mina vänner, mörka tankar.. Och det är just att det är mamma som gör det som gör mig galen. Helt oförklarligt.
Denna irritation rinner dock av lika fort som den kommer.

Vi kommer in, pratar ett tag tills hon bestämmer sig för att ringa pappa på Skype.
Det var tydligen störningar på linjen eftersom de inte hör varandra så bra. Då tror dem att det hjälper att skrika. Så de försöker att föra ett normalt samtal i skrikläge.
Jag kände att jag var headed to a very dark place så jag bestämde mig för att inte förstöra den "harmoniska" stämningen. Jag gick in i duschen. Kommer ut en kvart senare och mamma håller på att guida pappa på en hemsida. Och de hör fortfarande knappt varandra så de börjar bägge låta smått irriterade samtidigt som konversationen fortfarande hålls på skriknivå. Och då får jag utbrott. Alla dessa ljud i ett så litet rum! Kaos och kalabalik! Jag klarar inte av det. Så då höjer jag också rösten: RING PÅ TELEFONEN ISTÄLLET FÖR ATT STARTA OM SKYPE! DET FUNKAR JU INTE!
Mamma tystnar och tittar oförstående på mig.
- Men vi skypar ju..?
Jag: MEN DET FUNKAR UPPENBARLIGEN INTE! TELEFONEN FUNKAR UTMÄRKT!
Då hörs pappa brusigt på skype:
- Agge?! VADÅ 5000? JAG FÖRSTÅR INTE. DET FINNS INGEN SÅN KNAPP HÄR! DEN HÄR SKITEN FUNKAR JU INTE! HUR GÖR MAN? VART TOG DU VÄGEN?! HALLÅÅ?!
Och mamma vänder sig om och skriker in i datorn åt pappa igen så att han ska förstå. Och pappa uppfattar ju så klart inte, så hon får ta det igen.
Efter att jag trycker mobilen i hennes hand som en annan diktator och skype för sjunde gången kraschar så använder hon telefonen och ringer.
Skönt, tänker jag och känner lugnet åter träda in i min kropp.
Tills de börjar prata. För av någon anledning så har jag lyckats förtränga att de bägge är grova mobilblottare. Man ska inte kasta sten i glashus. Jag är också ganska mobilblottig av mig. Efter den insikten inser jag att det är ganska lönlöst. Allting. Jag lägger mig i sängen och höjer ljudet på TV:n som mamma ändå dränker bort med sitt högljudda mobilsamtal.
Jag inser att jag är psykstörd med mina berg-och-dal-bans-känslor och mamma och pappa är ganska störda som står och skriker in i varsin dator istället för att prata lugnt i telefonen. Jag får också dåligt samvete för att jag kan bli så sur över så lite. Så som lite plåster på såren så tackar jag för maten en tredje gång senare under kvällen.

Idag när jag kom in i lägenheten efter jobbet så ligger det en lapp från mamma på bordet. Inget konstigt eller speciellt står skrivet på den. Avslutat med en av mammas klassiska egenritade gubbar. Då får jag en sån där känsla i magen. Fluffig känsla. Pink clouds and sunshine.~ Så humörcirkeln har gått sitt varv igen.

Vad vore en familj om den inte drev en halvt vansinnig?
Eller nej, vad vore min familj om vi inte drev varandra halvt vansinniga? Ingenting. Och den andra halvan är bara awesome. I guess that's just how we do it. And we're pretty good at it too. ♥