Ärliga torsdagsskriverier

Vane har blivit knähundsfru och Sara flirtar med sin fotolärare..
Ja, man lär sig nya saker hela tiden.

Men jag var med mina fina flickor i tre hela och alldeles för korta dagar. Det känns som att vi ska ses imorgon igen på något sätt men samtidigt känns det tomt. Men ett år går fort.

Vänner. Finns det egentligen något bättre? Själva övertygelsen om att jag kan göra massor av dumma saker men ändå ha några att vända mig till. Som har överseende med mina konstiga vanor och jobbiga beteenden.
Det är ni, alla vänner som får mig att känna att jag betyder något. Som får mig att känna mig älskad. Och ja, vem tycker inte om den känslan? Jag hoppas att jag, som vän lyckas med samma mot er. För ni betyder så mycket.

Jag skulle kunna berätta allt som hände och allt vi gjorde nu under de här dagarna men det är inte det som var viktigt för mig. Vi hade kunnat sitta i ett hörn hela dagarna och jag hade fortfarande blivit lika glad.

Och självklart är det fler än norrköpingsbor som gör mig glad:)

Och alla kommer att ha ändrats över ett år. En del mer andra mindre. Men låt oss alla se till att det blir åt det bättre. Även om det bara gäller i små saker. Och att jaga sina drömmar låter så löjligt men man behöver något som motiverar.

Men glöm aldrig att drömmen i sig själv tar dig inte dit du vill.
Det är du, ditt hårda arbete och dina ansträngningar som tar dig dit du vill.
Drömmen leder vägen bara.

Det är i alla fall vad jag tror.

Och till alla som får mig att känna mig betydelsefull och som ger mig ett syfte när det är mörkt - ni är värda en stor blöt puss!