Släktingar...

Har idag efter jobbet åkt till Vittinge och hälsat på min faster.
En del skulle kanske ha svårt för henne men jag rådiggar henne! Hon är raka puckar och inga krusiduller, hon säger vad hon tycker och skiter i allt annat! Hon svär som en borstbindare och alltid vid de mest oväntade ställena. Idag satt vi och pratade om en allvalig sak när hon plötsligt svär till på ett så oväntat och betonat sätt. Det var ett sånt där ämne där det mest opassande skulle vara att skratta, men tror ni inte att efter hennes kraftuttryck så ger Joel mig en blick som gör att jag sätter kaffet i vrångstrupen och tillsammans med honom börjar fnissa som en sex-åring i skolbänken. Inte hjälper det att hon vänder sig mot oss, svär och frågar vad vi håller på med. Jag kände mig verkligen som att jag var liten igen när jag skrattade med Joel på det där sättet. När vi var små visste vi precis vad vi skulle göra för att få den andra av oss att skratta och idag visste vi egentligen att den andra satt och höll sig så det krävdes bara ögonkontakt innan allt brakade loss.

När skrattet sinat och kaffet blivit nersvalt så blev jag utmanad av Fatima via sms. Det visade sig att hennes moster bor granne med min faster. (Världen är allt bra stor!) så hon utmanade mig att gå och knacka på och hälsa från henne. Jag gjorde det innan vi åkte hem. Lite spänning måste ju finnas i tillvaron även om det inte var värsta saken precis. Jag känner mig retsam och på humör för något galet ikväll... Vem vet vad jag tar mig till?
:P