Emmaemo

Jag har varit en trogen bloggare i flera dagar men nu är det nog slut med det. My brother is home.

Haft en bra dag med Manda idag med.. Thanks beamy!

Jag börjar inse en del saker. Jag har inte fattat att jag inte kommer träffa massor av folk på väldigt lång tid men jag börjar sakta inse att jag inte kommer sova i min säng som jag haft sen jag var åtta, på ett helt år. Jag kommer inte göra massa tjänster åt mamma och pappa eller springa till Servus när något är slut. Jag kommer inte bli skitarg på att Joel ska fråga hundra frågor om allt när jag vill läsa en bok ifred därför han kommer inte fråga längre.

Jag vet inte om det är alla dessa saker som jag börjar inse som får mig att känna massor av olika saker. Det är upp och ner hela tiden. Och sedan blir jag så förbannad på alla som tror att man ångrar sitt beslut bara för att man inte ler hela tiden!! Alla kommentarer! Oftast går det bra. Som jag sagt innan så skakar jag av mig det mesta men jag har börjat få massa tvivel på mig själv. Tankar som: Klarar jag verkligen av det här? Tänk om något händer? Jag kan ingenting! Och i nästa stund känns det som ingenting.
Jag ångrar absolut inte vad jag har bestämt mig för. Det är bara det att så fort jag nämner att jag är nervös för en del saker så ler folk skadeglatt och kollar värsta nedvärderande på en medan de säger eller tänker:

- Hon är inte så modig minsann..

Jag har fått hundra kommentarer om att "Åh, så modig hon är!" men vadå? Det kanske är modigt men från när innebär mod att man inte är rädd också? Ju räddare man är för något desto modigare blir man väl om man faktist uträttar det stora? Nu kom jag bort från ämnet. Jag menade inte att jag är modig eller extremt rädd. När jag bestämde mig så var jag så övertygad om att jag klarade av det. Det kändes som att vad som än hände, skit samma för jag skulle klara det! Det är det jag vill kunna känna nu. Men just nu i denna stund så känns det som att jag kämpar bara för att duga. För att vara tillräcklig. Vad jag än gör så blir ingen nöjd! Ska då jag kunna tillföra något till två barn?

Innerst inne vet jag att jag kommer klara saker bra, innerst inne hoppas jag att jag tillför någon något i denna värld och innerst inne vet jag att jag inte kommer känna så här imorgon.

Tro det eller ej så är jag inte så emo som jag låter. Jag skrev bara det jag tänkte nu och det låter väldigt mörkt kanske. Jag tror på mig själv, det gör jag. I vissa fall mer och i vissa fall mindre. Det är bara det att jag kommer nog aldrig känna mig "good enough". But then again, vi har alla våra hjärnspöken, right?

Jag får alltid dåligt samvete när jag bloggar av mig sådana här saker men det tänker jag skita i att få nu, men samtidigt vill jag försäkra om att jag är okej bara lite down at the moment. Ska upp och jobba om fem timmar och det gör saken så mycket bättre. Bläää!

Och ni som läser det här behöver inte kommentera. Jag kämpar på! YOOOOSH! :)

Chu Chuuuu