Life as I know it

It was supposed to be like a walk in the park

Before I knew it I was lost in the mist

You said you believed in me

The silence after all the spoken words made me believe it too

Don't call me insecure for admitting I'm a bit lost

I may be lost but I will find

The missing piece I need that

Someone left behind

I know there's a price you gotta pay

But it's worth it if I do it
- My way

Strongwilled and stubborn

Childish and always to proud
That's your thoughts and hey that's me

But without those

Who would I be?

Right now I'm on a quest
I'm like a flying arrow without a target

Don't call me insecure for admitting I'm a bit lost
I may be lost but I will find
The missing piece I need that
Someone left behind
I know there's a price you gotta pay
But it's worth it if I do it
- My way

Never sure

But always right

Never alone

But always on my own

Fighting good old fear 'til the day I die

I'm never gonna be the one

Who never turned around to see the sun

Before it sets

Before it's dark

I will be there

To see it all

Even if I don't know how

Don't call me insecure for admitting I'm a bit lost

I may be lost but I will find

The missing piece I need that

Someone left behind

I know there's a price you gotta pay

But it's worth it if I do it

- My way

Not afraid to ask
Not knowing if I care

But do you?

Do you still?

Believe I can make it

Somehow

My way?

-----------------------------------------------------------------

Det blir ett konstigt inlägg idag. Jag chattade med Berta och jag vart väldigt fundersam. Livet. Det är sjukt egentligen. Lever någon egentligen det livet de trodde att de skulle leva? Personligen gör jag det jag alltid velat göra i ett avseende nu. Jag är ute, upptäcker, reser och lär mig nya saker varje dag. Trodde jag att det skulle vara såhär? Nej. Jag menar inte att jag inte är nöjd med mitt liv det känns konstigt bara. Livet som jag hade det innan känns väldigt avlägset och ibland lite overkligt. Man anpassar sig och glömmer alldeles för fort. Vad är det som gör att man kommer ihåg vissa saker? Ett minne klart som en dag för mig är suddigt och vagt för den som var med mig. Människor är giriga. Är det alltid negativt? Jag menar inte bara på saker men på att ha det bättre, på livskvalié. Om jag inte trodde att det fanns mer skulle jag inte vara här. När är det bra att nöja sig? I och med resor och händelser i livet lär man sig vad som är viktigt. Man lovar sig att man aldrig ska glömma dem känslorna. Sedan kommer vardagen med sin gilla gång och det man lovade sig att komma ihåg försvinner sakta som fotspår i sanden.

Livet innebär också att det finns saker man måste offra. Och sedan kanske vetskapen om vad man förlorade. Alla är olika. Vissa människor lever i det som varit. Andra lever redan i morgondagen medan vissa lever i nuet. Vi dömer varandra och pratar om varandras levnadssätt bakom ryggen. Hur många stannar egentligen upp och tänker på hur de själva lever? Det är för läskigt, för då skulle man bli tvungen att göra något åt sin situation när den granskas. Hur många kan säga att de är de dem vill vara? Vi borde lära oss av varann. En liten justering kan leda till stor förändring. Men förändring är främmande och farligt. Och? Gör något farligt för en gång skull då! Alla har väl drömmar eller växer man ifrån dem?

Livet.

But then again, what do I know? I'm only nineteen...

Who cares?

I'm gonna continue with my dreaming out loud:

--- Jag skulle vilja hitta den omtalade skatten vid regnbågens slut ---