måndag 5 januari 2009

Vi bråkar inte, vi skrattar bara!

Slagit sönder fönster, punkterat cykeldäck. smällt smällare i postlådor, busringt på dörrar, klottrat och pallat hallon...

Slagits, skrikit, gråtit, nypits, bitit, dragit i håret, sparkat..
Skrattat, fnittrat, busat, trissat, lekt..
Älskat, avskytt och förlåtit..

Det finns två personer i hela världen som jag får mobba. Som jag får reta tills de blir galna. Som jag får skämma ut inför andra. Som jag kan vara elak emot. Och komma undan med det.
Samma personer får du absolut inte mobba. Reta tills de blir galna. Skämma ut inför andra. Vara elak mot. För du skulle inte komma undan med det.

Mina bröder.

Jag har fått annorlunda perspektiv på mycket efter den här resan. Och jag har fått helt annan syn på mina syskon. På dem två som kan reta mig till vansinne på en sekund. Från att alltid ha varit syskon har vi gått till att bli vänner. Dem kommer alltid känna en sida av mig som ingen annan kommer känna. Vi har varit riktigt elaka mot varann men nåde en annan om den var det.
Det är så lätt att ta sin familj för given, man räknar alltid med att de ska vara där. Men tänker man egentligen på vad man har? Man har människor som älskar en trots att de vet om ens knäppa sidor, som uthärdar humörsvängningar och spydiga kommentarer.

Jag och mina bröder är inte bättre än andra syskon. Vi är en knepig liten skara. En försäljartyp som kan prata omkull en lyktstolpe, ett musikgeni och en knepig "professortyp". Den första älskar techno som den tredje avskyr. Den andra älskar hårdrock som de andra tolererar. Den tredje lyssnar på punk som sågas av nummer två. Men vi enas av Nickelback och barndomsmusik som Bee Gees. En av oss läser böcker, en annan biltidningar och en inte alls men alla läser mammas skvallertidningar på toa.
Alla tre tycker mammas mat är bäst.
Alla tre tycker vår pappa är konstigt cool.
Alla tre har enorm respekt för våra föräldrar.
Och alla tre garvar fortfarande åt att Berndt somnar snarkandes med munnen öppen i soffan på fredagkvällarna.

Någonstans längs vägen slutade vi slänga oss efter den största kakbiten utan erbjöd istället varandra den. Vi är fortfarande taskiga mot varann ibland, Och vi trissar fortfarande upp varandra. Vi har gjort så mycket ihop och nu medan plankorna på vår koja i Skåne sakta ruttnar bort för varje år så glöms den inte bort tack vare att vi har varandra. Vi är vuxna nu, i 20-årsåldern, men tillsammans är vi bara vi. Låt det alltid vara så!

Joel och Tobias, vad som än händer och vart vi än kommer befinna oss så älskar jag er! Ni har format mig till den jag är idag. Och jag skulle inte vilja byta er mot något annat. Jag är stolt över att vara eran syster..

Puss till er två som är bland det bästa jag har!

7 kommentarer:

Agge sa...

Vilken fin beskrivning Emma. Jag blev rörd till tårar....Du vet, mammor kan det.Puss

Joelo_89 sa...

Åh, Emma!! Jag blev så rörd av vad du skrivit.. Tro mig Emma, du har format ocss också till de vi är. Vi älskar dig jätte, jätte mycket Emma, glöm ALDRIG det!! Du har varit den vi har kunnat vända oss till när de har har varit fattigt, när man har bråkat med med nån.. Detta citat älskar jag!! Jag änker jämt på dig när jag hör detta:
" My best friend gave me the best advice. Each day is a gift, and not a given right"


VI ÄLSKAR DIG MASSOR!!!


PUSS PUSS PUSS:D:D:D:D:D:D:D:D:D:D
KRAM KRAM KRAM:D:D:D:D:D:D:D:D:D:D

Lund sa...

familjen är guld värd! fast man inser det inte förns när man sitter där utan dem :P

:):)

Agge sa...

Vad menar "professorstypen" med att pappa är konstigt cool????

Agge sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
micke sa...

Jag instämmer helt o fullt med det Joel skriver.
Vi älskar dig otroligt mycket. Puss på dig.

\ /-]\[E$@ sa...

Vad vackert skrivet Emma.. Jag sitter själv här med tårarna i ögonen ! Va fint. <3