Walking disaster!

Ibland kan man vara med om saker och känna: Det händer bara mig!
Nu låter det som att det jag ska skriva är väldigt intressant och det är det.. inte.

Info till dagens episod:
Somnade igår med en fluffig, go' känsla i magen och ett leende på läpparna efter trevliga konversationer med vänner. <3

Vaknade sent för att vara Söndag. Insåg att jag inte gått igenom studiet. (dåligt!) Åt frukost, sminkade mig och klädde på mig. Idag är en sån dag när håret inte går att få fason på, sminket är skit och alla kläder man sätter på sig är fula - med andra ord - en underbar dag! Kommer sent till mötet där sången börjat och där alla helt plötsligt har beslutat sig för att sätta sig längst bak! Vadan detta? Fattar de inte att jag vill slinka in, sätta mig längst bak och inte synas?! Det hela ledde till att jag fick sätta mig långt fram och när jag sätter mig kommer jag på att jag tagit kjolen som blir kort kort kort när man sätter sig ner.

En bild ur talarens perspektiv:
Det kommer en tjej ganska sent till mötet.
Sätter sig långt fram. (själv btw)
Ser besvärad ut och rycker varannan sekund i sin kjol. Hon måste ha tvångstankar..
Har hon horn, tentakler eller oborstat hår? :O

Jag gjorde honom säkert mindre nervös. Sedan får jag dåligt samvete för jag tänkte på allt annat än talet. Till mitt (hemska) försvar: Han hade sååå tråkig röst.. Zzzzzzzz...

Men jag uppfattade att han pratade om att äkta makar ska vara bästa vänner. Det tar ett tag men det är värt det och det finaste man kan ha och ja, you get the point. Jag började utan att tänka på det snegla lite på talarens fru och började tänka på om de verkligen var bästa vänner. Helt plötsligt har jag gjort mig en helt fin bild av deras liv ihop när hon vänder sig mot mig och kollar mot mig. Efter vad som verkar vara en evighet fattar jag att jag har värsta misstänksamma blicken mot henne och att jag faktiskt råglor! Pinsamt! Lägger huvudet på sned, ler lite ursäktande fast hon redan slutat kolla mot mig, rättar till min kjol för hundraelfte gången och försöker anstränga mig för att lyssna.

Det var talet. Sedan sång och sedan studium.

Jag hade ju inte gått igenom men gjorde mitt bästa för att hänga med. (fortfarande helt disträ i tankarna) Jag har dålig humor (as you all know) men ibland tänker man skittråkiga saker för sig själv så det blir kul. Idag så togs det ju upp att vi är som bildliga fåglar.

Sture: - Jajamän, men vi har inga vingar. Tänk om man kunde få det?

Jag börjar leka med tanken att räcka upp handen och sjungsvara:

- ~~ Red Bull ger dig vingar! ~~

I mitt huvud gjorde jag en sådan rolig min av Stures reaktion att jag började le för mig själv. Efter det fick jag en skum känsla. Ni vet, när nåt är fel och man bara känner att det är ens fel. Det var helt tyst därinne. Ingen sade något och jag kollade ju ner i tidningen. Sakta och långsamt kollar jag upp för det känns som att jag har ögonen på mig, - mycket riktigt. Sture står på podiet, helt tyst och bara kollar på mig och ler lika mycket som jag gjorde nyss. Min tanke:

- Han är tankeläsare! Han vet vad jag tänkte och nu kommer han snart prata om Red Bull!!

Sture fortsätter le samtidigt som han öppnar munnen sådär halvt för att säga något. Det ser ut som att han vill att jag ska säga nåt och om han bara kollar på mig tillräckligt länge kommer jag räcka upp handen och svara. Jag känner hur jag nästan håller ner armen bara ifall han med tankekraft skulle kunna få upp den. Efter vad som måste vart minst två minuter så går han över till nästa paragraf och jag andas ut.

I nästa paragraf svarar talarens fru. (hon som jag för ca 30 minuter sedan råglodde lite vackert på) Hon totalt chockar mig när jag upptäcker att hon har precis lika tråkig röst som sin man och i min förvåning kan jag inte annat är kolla på henne. Nu vet jag exakt vad de fastnade för hos varandra! Kan ni gissa fortsättningen?Mycket riktigt! Hon tittade upp och såg att jag glodde.. igen! Jag fixar till kjolen, och vill sjunka under jorden!

Mötet slutar och jag vill hem direkt. Vi har städningen och eftersom det bara var jag och pappa där tog det lite extra tid. Jag pratar med några när talaren och medföljande fru kommer och hälsar. Hon ser lite skrämd ut när hon hälsar på mig. (vilket jag vid detta laget mycket väl kan förstå!) Och tror ni inte att jag med mina nu mycket korta naglar lyckas riva henne?!! Vem gör sånt?? Hur lyckas man?! Hon måste tro att jag är en helt störd människa!

Jag ursäktade mig, vände mig om, fixade till min kjol innan jag äntligen kunde åka hem!

Vad tror vi hon kommer komma ihåg ifrån Fagersta?
En ovårdad, kjolryckande, rivmaja kanske? (och jag ska utomlands?)

Allt för Fagersta!

Nu ska jag hjälpa bror och sedan sällskapa Manda! Jag ska försöka hålla mig i skinnet. Allt ovanstående skedde under loppet av två timmar. Hujeda mig! Men innan jag gör något annat ska jag minsann klippa sönder en kjol. Allt var säkert kjolens fel....