Emma VS Cats

Jag har sakta men säkert börjat inse att jag inte kan bli en gammal crazy catlady. Inte för att det någonsin varit ett av mina livsmål men det har blivit en sådan där återkommande punkt som jag och mina kompisar skämtar om. Att man vet aldrig vem som blir den ogifta damen med 27 katter som pratar med alla katterna medan hon dricker te med sina låtsaskompisar. Typ. Well, you get the point. För att man ska förstå varför jag aldrig skulle kunna bli en sådan (för jag förstår era starka tvivel) så måste man gå tillbaka till min barndom.

När jag var liten så bönade och bad jag mina föräldrar om att "snälla söta rara, få en hund". Det alternativet skrattades alltid bort eftersom mina föräldrar kände oss barn.
"Kommer ni gå ut med hunden när ni kommer hem från skolan och det spöregnar ute?"
Vi barn vred oss i våra stolar kring middagsbordet för vi visste att vi ville LEKA med en hund.. men att ut och gå med den i dåligt väder? Plocka hundbajs? Gå ut med den igen?
Och så började våra föräldrar prata om så mycket praktiska saker som: "Vart ska hunden vara när vi åker på semester? Vi är fem stycken i familjen, hur ska vi få plats med hund i bilen med packning och allt?" Och i allt det där så såg vi kampen förlorad. Vi skulle aldrig få en hund. Så då, först då bad vi om en katt. Absolut inte lika coolt men ändå ett djur. Och vi älskade djur. Alla djur. Vi gav sniglar "snålskjuts" över vägen så att de inte skulle bli påkörda.
Och våra föräldrar vann kampen med ett nytt argument.
"Ni vet hur många bekanta vi har som är allergiska. De skulle aldrig kunna komma hit. Sen så skulle ni tycka att en katt är rolig i början och sen bara tröttna på den."
Allergi-argumentet satte stopp för diskussionen. Vi skulle inte vinna den här gången heller.

Men sedan kom dagen när jag var åtta år gammal. Och satt bredvid min klasskamrat som sa att hon hade fyra kattungar hemma och ville ge en till mig. Jag kände mig så utvald! Så privilegierad! Jag minns dagen som igår. På vägen hem så tänkte jag ut hur jag skulle säga. Jag hade kommit på att alla "bekanta" vi kände som var allergiker aldrig var hemma hos oss ändå. Så det var inte längre ett giltigt argument. Mamma befann sig på toaletten och sminkade sig. Jag gick in och satte mig på toalettlocket och försökte mig på de mest oskyldiga ögon jag kunde när jag berättade om katten och hur bra vi skulle ta hand om den och att vi aldrig träffar allergiker. En katt kan vi lämna till andra som vi känner som har katter under sommaren när vi åker bort. Planen var vattentät!
Mamma tittar på mig. Och säger med pedagogisk röst.
"Emma, jag vet att det skulle vara mysigt med en katt, men vi bor så nära vägen. Så en dag kommer den där katten bli överkörd. Du vet att de kör som galningar därute. Jag vill inte att du ska bli helt förstörd när det händer. Vi kan inte ha en katt så länge vi bor så nära vägen."
Tårarna kom och jag grät bittert. Mitt åttaåriga hjärta var krossat. Det kändes som att jag dödat den där kattungen bara genom min önskan att få den. Jag såg så tydligt framför mig hur jag en morgon på väg till skolan skulle finna ett blodbad på stora vägen. Med hårtussar i. Och kanske den lilla bjällran som suttit kring halsen.
Nästa dag i skolan sade jag till min klasskompis att jag inte kunde ta emot katten. Där och då försvann en del av min själ. Jag sörjde ett djur jag aldrig haft.

Men jag var bara ett barn. Incidenten var ganska snabbt glömd även om jag aldrig bad mina föräldrar om ett djur igen. Mina bröder gjorde små enstaka halvhjärtade försök ibland men utan resultat.

Tills en dag när jag var 16. Jag vet inte hur det gick till. Än idag är det ett mysterium. Men min storebror hade övertalat mina föräldrar. Så från att prata om det skulle dem nu åka och hämta en katt. Som skulle bli vår katt. En liten tiger-spräcklig sak kom hem till oss jamandes och döptes till Smirre. Och vi gosade och lekte med honom. Tiden gick. Och sen så hade vi två katter. Morriz blev "adopterad". Och jag kände mer och mer att jag inte var en katt-människa. Visst, de var söta och så. No doubt about it. Men när jag ser hur mycket mina föräldrar älskar (läs: daltar) (och ja, mina föräldrar vart nyfrälsta kattälskare) så inser jag att känslorna inte riktigt finns där lika helhjärtat. Och nu när jag är hemma och är kattvakt så är jag och Smirre statiska och så fort jag ens försöker klappa honom lite så får jag sådana stötar så det sprakar till i hela rummet och gör skitont. Och om vi kelar lite så börjar det klia i mina ögon så jag blir tokig.
Universum steg in och gjorde sitt :P

Nu läser mamma det här och är orolig över hur katterna mår.
De mår bra. De har mat. Lådan rensas varje dag och Morriz har varit ute.
Who knew? Det vi barn bad om när vi var små visade sig bli två av de mest värdefulla ägodelarna mina föräldrar har. Jag säger att vi är fem i familjen. Mamma säger att vi är sju. (och ibland undrar jag om det är barnen eller katterna som kommer först i rangordningen :P )

Det var historien om mitt liv med katter i alla fall.
Så nej, jag kommer aldrig bli en crazy catlady. Jag kan dock inte tala för mina föräldrar. :P

Och såhär ser mina morgnar ut nu som kattvakt:


Yippieyay!