De som säger:" Det är inte Lätt när det är Svårt" tänker oftast inte på att det faktiskt "Inte är Svårt när det är Lätt" heller...

Hej alla balla!

Livet bara rullade på enkelt och smidigt denna veckan som varit. Jag har promenixat med Doris nästan omänskligt tidigt på mornarna, joppat hela hela veckan.. (nästan helt problemfritt) och sedan spenderat kvalitetstid med min Turtlemoléster som nu ringlat iväg till ett vindigt Norrköping. AL har också varit med på flera hörn. Livet är bra, eller hur?

Men idag kände jag att jag behövde lite tanttid för mig själv så jag gav mig ut på en promenad och var med om oväntade men ack så trevliga överraksningar. Jag gick i mina egna tankar när jag ser hur en gubbe, (tänk er en liten kula på magen som kommit tack vare den dagliga bullen vid tvåkaffet varje dag, grått hår under en keps som inte matchade den rutiga skjortan instoppad i byxorna som var knäppta någon centimeter över naveln..) Han kom ut på sin balkong på villan hans, (hoppas jag) bärandes på ett bord med ett bestämt ansiktsuttryck i ansiktet. Sedan slänger han bara ner bordet över räcket, utan att försäkra sig om att ingen är där. När han ser hur bordet går i bitar ler han ett litet småelakt flin, ser helt nöjd ut, drar en lycklig liten suck, går in och stänger balkongen. Ja, historien bakom bordet kommer nog förevigt bli ett mysterium..

Jag fortsatte på min promenad när jag mötte tre väluppfostarde ungdomar i 13, 14-årsåldern som frågade mig om jag ville ha en glass eller två. Mellan sig så höll dem en hemglassbilenpåse som innehåller minst 50 isglasspinnar. Jag tackade artigt nej, konverserade med dem i ett par minuter innan jag tutade vidare. Men då forsade alla minnen tillbaka med pappersfyllda soffbord från flintstone-och-piggelinglassar och magar som höll på att spricka. Hade man bara en natt på sig att äta 48 glassar så skulle dem ju ta slut! Det var en sån där sak som lät som en bra idé i början och sedan ångrar man sig lite i efterhanden.. Eller hur Sara? Hahaha minnen...

Iaf, jag har verkligen inget syfte med vad jag skriver men nu har jag börjat så då kan jag lika gärna meddela herrskapet om att idag hade jag min första officiella Eskilnrunda. *tadaa!*
Och det gick bra! *dubbel tadaa tadaa* Visst tog det emot lite men annars var det inga problem. Att springa går ju faktiskt. Det är huvudet som är problemet, man vill sluta, det är så lätt att intala sig det liksom. Och idag var jag utan musik! *HUH?* Det går men det är inte samma sak men jag gick och mentaltränade mig själv och sjöng låtar i huvudet som gjorde att jag sprang vidare.. (Don't stop! Mooooore! Utmärkt låt 7777)

Påvägen tillbaka var glassätarna borta men de hade lämnat en stjärna i form av glasspinnar kvar på bänken. Det gjorde mig på ännu bättre humör på något konstigt sätt. Tänk om man alltid kunde lämna en stjärna efter sig?

Tanta är hemma nu iaf och ska chilla innan lampan slocknar. Det blir en tidig kväll idag tror jag. Men man vet aldrig..

Pussisnusk till er från - Tant E

--- Jag vill också slänga ut en möbel från en balkong ---