I min fantasi..

Denna härliga septembermorgon sitter jag i soffan med fönstret öppet och njuter av min filtalltik. En geting flyger in snusar lite här och där utan att jag riktigt bryr mig om det. Jag äter medan jag kollar upp mina vanliga sidor på internet. Får ni bilden framför er nu? Lugn och ro och filbunke. Symboliskt och bokstavligt alltså. Helt plötsligt får jag en skum smak i munnen. Jag har alltid olika frön och nötter i min fil som oftast smakar som det också men av någon anledning känns det som att jag tuggar jord. Och då inser jag att jag har fått in getingen i munnen och kommer nu inom loppet av tre minuter förmodligen känna hur halsen snörps åt, hur jag förmodligen andats in luft för sista gången och ambulansen omöjligt hinner komma hit innan det är försent. Jag springer till slasken, spottar, hittar inget som liknar en geting i det som hamnar i diskhon och är vid det här laget helt övertygad om att jag svalt den. Och ja, nog känner jag att svullnaden är på gång där i halsen. Jag dricker vatten långsamt och med skenande hjärtslag och magvärk sätter jag mig i soffan och bara väntar på att luften ska försvinna. Att paniken ska ta över och att mitt liv ska vara slut.

Det här var för 15 minuter sedan. Jag svalde kanske inte getingen. Det kanske var en dålig nöt. Och jag kanske inte borde ha sån fantasi.
Men tack vare denna lilla incident inser jag att jag kan vara tacksam för en sak. Vadå? Snart kommer vintern som ser till att alla getingar säger bye-bye. Idag hurrar jag för vinter. Sen kan ju någon påminna mig om detta när jag förbannar kylan och mörkret men det är då.

Nu läste jag igenom vad jag skrivit och kära nån vad dramatisk man kan vara! I början låter det som en artikel där någon haft en nära-döden-upplevelse, gått i tunneln, sett ljuset och har tack vare den erfarenheten ändrat sin syn på livet. Jag har läst för mycket damtidningar om sjukdomar och separation....

Och nu skrämmer jag mig själv. Jag slutar skriva.. nu.